Jag har insett att jag måste ta en bloggpaus, några veckor. Eller det har jag väl redan gjort men känns ju trevligt att berätta också. Just nu jobbar jag mycket, och trivs med det. Det är Radio1, TV4, Metro, Veckorevyn och lite annat smått och gott. Jag har hittat ett bra sätt att jobba utan någon negativ stress dagligen, det handlar nog mest om planering och struktur.

Men i allt detta, plus att jag twittrar (mitt bästa forum) och Instagram:ar så får inte bloggen riktigt plats just nu. Jag måste prioritera betalda jobb (typ noll kronor per månad här, vilket är trist eftersom tid kostar och så vidare) och därmed lägga den här bloggen på is ett tag medan jag funderar på hur jag ska göra med den.

Dessutom drar vi igång produktionsbolaget i januari, det kommer att kräva tid och kärlek.

Hoppas ni förstår. Och göttar er i alla gamla (tidlösa) inlägg om motivation och mod så länge.

Kärlek!

Bloggar kasst, jobbar desto mer med annat. Radio, tv och min karriär-sida i kommande nummer av Veckorevyn (premiär i numret som kommer ut 22:a november). Numera jobbar jag även med grymma ”tv-veteranen” Malou von Sivers. Premiär för ”Cissi sociala medier” var det förra torsdagen och det såg ut SÅHÄR.

(fattar inte hur man bäddar in TV4 Play-klipp…).

Har för övrigt just kommit hem från London, igen. Studiebesök på stor brittisk radiostation och massivt ätande.Ska blogga mer snart, måste bara foka på allt som händer på just jobbfronten just nu.

PUSS!

Mingla på rätt ställen är alltid bra! Så börja med att kolla upp just bra ställen, det kan vara en mässa, seminarie, temadag på något ställe där folk från den bransch du vill in i finns… Om det inte är öppet för allmänheten – mejla arrangörerna och kolla om du skulle kunna få komma, eftersom det här med xxx verkligen är något du brinner för. Se till att trycka på några vassa argument till varför de ska låta dig vara på plats (och skriv inte för långt, inte en halv uppsats…) så bör du ha en plats!

Väl på plats gäller det att vara förberedd. Det vill säga: var påläst kring vilka du ska träffa. Vet du att VD:n för xxxär där, ha koll på vad hen står för och/eller har sagt i något sammanhang som du kan säga dig ha fastnat för och gillat. Ha visitkort och ta några djupa andetag så ska powerminglandet gå galant. Våga vara rättfram, orädd och hälsa med fast handslag och vänlig blick. Och våga haffa folk du vet jobbar med det du vill jobba med och ställ frågor! Fråga även om de letar folk, om du skulle kunna få komma på intervju, provjobb eller liknande. Våga så vinner du! Klassiker…

Min panikångest har inte varit så allvarlig, men den har ändå funnits där. Jag sökte hjälp hösten 2010 och fick genom KBT-terapi bukt med de bakomliggande problemen. Sen har även träning (yoga, kondition och styrketräning) hjälp emormt. Plus att planera min tid bättre och inse att jag inte är omänskligt stresstålig;) Att sluta ha så abnormt höga krav på sig själv och istället fokusera på lusten för det man håller på med är… Ja, skulle nog säga att det är livsviktigt.

Först och främst – våga tro på dig själv, din förmåga, din intuition  och dina idéer. Och skaffa dig en eller flera mentorer (det kan vara någon i din närhet, eller en kollega/chef/annan äldre och mer erfaren person med schyssta värderingar) som du kan träffa någon gång då och då och få råd av. För en viktig grej är att INTE lyssna på ”alla andra” och deras jävla ”goda råd”, som egentligen inte alls vill dig väl.

Jag tycker absolut man ska tjata, fast på rätt sätt! Jag brukar göra så att jag ger någon tre dagar att svara på ett mejl. Efter tre dagar (om jag inte hört något) skickar jag ett till. Ett mejl där jag glatt och kortfattat påminner om att ”hejsan, du glömmer väl inte mitt mejl;)”. Hör jag inget på en vecka ringer jag upp. Och då brukar man få ett rakt svar, antingen nej tack eller ”oj, jag har haft så mycket att göra men ska genast kolla på det du skickat”. Kan nog med handen på hjärtat säga att jag fått i stort sett alla mina uppdrag genom den här modellen, så kör hårt!

Det har stått still på bloggfronten ett tag, piska mig för det… Men tänkte kompensera med frågestund! Fråga vad du vill, bara det mest rör karriär och jobb, jag står rustad och redo för att leverera skarpa svar.

Denna cirkulerar på webben, bland massa liknande. Men jag brukar ändå gilla dem. Det blir så slagkraftigt. Och det är ju sant. Oavsett fancy typsnitt eller inte. Sug in och känn hur viktigt det är med självrespekt. Vilket livsvapen det är.

Ibland har man så kallade ”down-perioder”, när det går trögare än vanligt på jobb/karriär-fronten. Eller i skolan. Man simmar lite i sirap, så är känslan.

Jag har haft många såna perioder och det har varit lika jobbigt varje gång. Eftersom vi som sagt lever i en kultur där vi lär oss definiera oss så mycket utifrån vad vi presterar. Det vi gör är vi. Många frågar ”hur går det med… ” framför ”hur mår du?”. Och det är ändå förjävla sorgligt.

Men så hände det bara. Jag orkade inte mer. Jag hamnade i en sån period nu efter sommaren och insåg att jag ändå behövde ta det lugnare efter många års hårt jobb. Inte att saker gick åt skogen men allt jag planerat för ”höstens fantastiska karriär” gick inte i lås. Av anledningar som mest handlade om dålig tajming, pengabrist från dåvarande uppdragsgivare och sånt, inte om att jag var dålig på det jag gör. För när det går trögt handlar det ganska sällan om att man just är dålig. Det är oftast yttre faktorer som de jag just nämnde som avgör.

Så jag tvingades tänka om för att inte börja odla något slags osunt självförakt, igen. Som så många gånger innan. Det var nog. Så jag tog tillfället i akt till att dra ner på mina levnadskostnader och använda tiden jag hade över till att klura på vad jag e g e n t l i g e n vill, på sikt. För den tiden tror jag att vi alla behöver ibland. Att bara springa på ger inga direkta insikter.

Och jag lärde mig att inte ge upp, än en gång påmindes jag om att drömmar är till för att förverkliga, även om det kräver slit och svett. Och en och annan blodstår.

Nu är jag på ny bana. Jag gör fortfarande radio på Radio1 som jag älskar men på andra fronter, till exempel tv så jobbar jag med nya, än så länge hemliga projekt. Och så det egna produktionsbolaget då, som vi snart avslöjar namnet på… Vi jobbar på sakta men säkert. Steg för steg.

För steg för steg är resan och resan är ju som bekant målet. Och under alla våra down-perioder ska vi inte ge upp. Nej. Vi ska se det som början på något nytt och ännu större i våra respektive liv.

Ur förra numret av Resumé:

Mobilbloggandet är äntligen igång! Nu blir det ännu fler inlägg, mer spontant. Typ nu: står i radiosändning med den här fantastiska personen framför mig. Cimon som insorterar med sitt lugn och trygghet i sig själv. Såna personer måste man jobba med. Ja.

Här står jag på Primrose Hill igår morse, på ett av mina Londonfavvoställen med blodsmak i käften efter att ha piskat mig upp för backen i joggingkläder. Men jag hade nya perspektiv. Jo. Man får lätt det av att bara byta miljö. Det kan liksom räcka med att hoppa på tåget till Västerås. Men nu hamnade jag i London.

Och vi gick runt i timmar, planlöst i kvarter vi gillar och pratade om karriären. Om vad man vill och vad man saknar. Om hur det kan bli annorlunda, för det kan alltid bli annorlunda som i bättre. Men bara för det ska man inte piska sig för hårt. Men man kan alltid se nytt, tänka nytt. Våga inse att man varken är fullärd eller helnöjd. Så tänker i alla fall jag. Jag vill vidare. Vill inte känna att det ska behöva finnas ett osynligt men ack så hårt glastak bara för att man är ung eller kvinna eller både och eller vad det nu är för olika personer. Jag är hungrig och tänker fortsätta visa svenska medieföretag att jag vill mättas. De kan mätta mig och så många andra unga talanger bara de vågar. Och tack och lov vågar de, ibland i alla fall. Imorn ska jag på ett möte om en egen webbtv-serie om något jag verkligen brinner för. Vi ska spåna fram idéer och min hunger ska fan få lysa. Jag tänker inte sitta där och inte våga.

Så att dra några dagar fungerade. Jag fick ny kraft, hungern kom tillbaka. Och det var roligare än på länge att gå till radion idag och sända ”den dagliga”. Här kan du förresten lyssna på mina program på Radio1 i efterhand, som poddar (klicka på bilden).

Slutsats: våga ta en liten timeout ibland. Våga känna och överanalysera. Men också bara ge dig själv positiva upplevelser, på en annan plats än där du brukar vara rent fysiskt.

De senaste veckorna har inte varit de bästa i mitt liv, milt sagt. Jag har varit sjuk (först en redig flunsa och sen en inflammation efter operation där jag tog bort cellförändringar, så käkat antibiotika och varit allmänt slow), mobbats (jo) av kollegor på någon fjantig intern mejlinglista, fått hot via mejl och jobbat som vanligt på det. Och så igår (fredag) så åt jag en lunch med två inspirerande och mäktiga kvinnor från näringslivet och kände hur jag i deras sällskap för första gången på två veckor kunde vara liten, ledsen och ganska skärrad över allt som hänt. Och de kramade mig och sa att det är okej Cissi. Du har en normal reaktion på en onormal situation.

Och vi pratade om att starka, rakryggade kvinnor som tar sin givna plats måste vara som pingviner. Vi måste stå i flock och turas om att stå längts ut där kylan ständigt kommer. För det gör den. Jag har hittills inte mött en enda kvinna som just tar plats och vågra vara framgångsrik genom att visa framfötterna på jobbet som inte fått omotiverat hån och hat. Som inte på något sätt inte varit med om att andra kvinnor på jobbet, eller alla de här männen som uppenbarligen skräms av just starka kvinnor velat trycka ner dem. Subtilt men ändå så tydligt. Du ska veta din plats. Och den är fan inte här.

Jag kommer aldrig att låta de där krafterna knäcka mig, få mig att lägga av med det jag brinner för. De kan inte blåsa ut min låga hur mycket de än pustar och flåsar. Men de kan nagga mig i kanterna, göra mig ledsen, sliten och trött. Som Anna och Camilla som jag lunchade med igår sa: ”Nu är det vår tur att ta ytterplatserna i pingvingflocken Cissi, du har frusit där lite för länge nu”.

Och trots att jag inte ser på kvinnor som en homogen grupp (hey, alla är vi invivider osv) så får det här systerskapet mig att bli alldeles varm . Jag fryser inte längre. Ingen ska behöva frysa. Nej.

Men jag blev trött, och ledsen. Och behöver tända om, ladda på. Så imorn åker jag och någon jag tycker väldigt mycket om till London i tre dagar. Äter, sover, ”anglofilar” ihop. Så jag kommer inte att blogga. Men jag kommer att tänka på alla er som dagligen skriver och vill berätta om ert. Jag ser oss som en pingvinflock. Och ingen ska fan frysa för länge.