Jag har insett att jag måste ta en bloggpaus, några veckor. Eller det har jag väl redan gjort men känns ju trevligt att berätta också. Just nu jobbar jag mycket, och trivs med det. Det är Radio1, TV4, Metro, Veckorevyn och lite annat smått och gott. Jag har hittat ett bra sätt att jobba utan någon negativ stress dagligen, det handlar nog mest om planering och struktur.

Men i allt detta, plus att jag twittrar (mitt bästa forum) och Instagram:ar så får inte bloggen riktigt plats just nu. Jag måste prioritera betalda jobb (typ noll kronor per månad här, vilket är trist eftersom tid kostar och så vidare) och därmed lägga den här bloggen på is ett tag medan jag funderar på hur jag ska göra med den.

Dessutom drar vi igång produktionsbolaget i januari, det kommer att kräva tid och kärlek.

Hoppas ni förstår. Och göttar er i alla gamla (tidlösa) inlägg om motivation och mod så länge.

Kärlek!

Bloggar kasst, jobbar desto mer med annat. Radio, tv och min karriär-sida i kommande nummer av Veckorevyn (premiär i numret som kommer ut 22:a november). Numera jobbar jag även med grymma ”tv-veteranen” Malou von Sivers. Premiär för ”Cissi sociala medier” var det förra torsdagen och det sÃ¥g ut SÃ…HÄR.

(fattar inte hur man bäddar in TV4 Play-klipp…).

Har för övrigt just kommit hem från London, igen. Studiebesök på stor brittisk radiostation och massivt ätande.Ska blogga mer snart, måste bara foka på allt som händer på just jobbfronten just nu.

PUSS!

Mingla pÃ¥ rätt ställen är alltid bra! SÃ¥ börja med att kolla upp just bra ställen, det kan vara en mässa, seminarie, temadag pÃ¥ nÃ¥got ställe där folk frÃ¥n den bransch du vill in i finns… Om det inte är öppet för allmänheten – mejla arrangörerna och kolla om du skulle kunna fÃ¥ komma, eftersom det här med xxx verkligen är nÃ¥got du brinner för. Se till att trycka pÃ¥ nÃ¥gra vassa argument till varför de ska lÃ¥ta dig vara pÃ¥ plats (och skriv inte för lÃ¥ngt, inte en halv uppsats…) sÃ¥ bör du ha en plats!

Väl pÃ¥ plats gäller det att vara förberedd. Det vill säga: var pÃ¥läst kring vilka du ska träffa. Vet du att VD:n för xxxär där, ha koll pÃ¥ vad hen stÃ¥r för och/eller har sagt i nÃ¥got sammanhang som du kan säga dig ha fastnat för och gillat. Ha visitkort och ta nÃ¥gra djupa andetag sÃ¥ ska powerminglandet gÃ¥ galant. VÃ¥ga vara rättfram, orädd och hälsa med fast handslag och vänlig blick. Och vÃ¥ga haffa folk du vet jobbar med det du vill jobba med och ställ frÃ¥gor! FrÃ¥ga även om de letar folk, om du skulle kunna fÃ¥ komma pÃ¥ intervju, provjobb eller liknande. VÃ¥ga sÃ¥ vinner du! Klassiker…

Min panikÃ¥ngest har inte varit sÃ¥ allvarlig, men den har ändÃ¥ funnits där. Jag sökte hjälp hösten 2010 och fick genom KBT-terapi bukt med de bakomliggande problemen. Sen har även träning (yoga, kondition och styrketräning) hjälp emormt. Plus att planera min tid bättre och inse att jag inte är omänskligt stresstÃ¥lig;) Att sluta ha sÃ¥ abnormt höga krav pÃ¥ sig själv och istället fokusera pÃ¥ lusten för det man hÃ¥ller pÃ¥ med är… Ja, skulle nog säga att det är livsviktigt.

Först och främst – vÃ¥ga tro pÃ¥ dig själv, din förmÃ¥ga, din intuition  och dina idéer. Och skaffa dig en eller flera mentorer (det kan vara nÃ¥gon i din närhet, eller en kollega/chef/annan äldre och mer erfaren person med schyssta värderingar) som du kan träffa nÃ¥gon gÃ¥ng dÃ¥ och dÃ¥ och fÃ¥ rÃ¥d av. För en viktig grej är att INTE lyssna pÃ¥ ”alla andra” och deras jävla ”goda rÃ¥d”, som egentligen inte alls vill dig väl.

Jag tycker absolut man ska tjata, fast pÃ¥ rätt sätt! Jag brukar göra sÃ¥ att jag ger nÃ¥gon tre dagar att svara pÃ¥ ett mejl. Efter tre dagar (om jag inte hört nÃ¥got) skickar jag ett till. Ett mejl där jag glatt och kortfattat pÃ¥minner om att ”hejsan, du glömmer väl inte mitt mejl;)”. Hör jag inget pÃ¥ en vecka ringer jag upp. Och dÃ¥ brukar man fÃ¥ ett rakt svar, antingen nej tack eller ”oj, jag har haft sÃ¥ mycket att göra men ska genast kolla pÃ¥ det du skickat”. Kan nog med handen pÃ¥ hjärtat säga att jag fÃ¥tt i stort sett alla mina uppdrag genom den här modellen, sÃ¥ kör hÃ¥rt!

Det har stÃ¥tt still pÃ¥ bloggfronten ett tag, piska mig för det… Men tänkte kompensera med frÃ¥gestund! FrÃ¥ga vad du vill, bara det mest rör karriär och jobb, jag stÃ¥r rustad och redo för att leverera skarpa svar.

Denna cirkulerar på webben, bland massa liknande. Men jag brukar ändå gilla dem. Det blir så slagkraftigt. Och det är ju sant. Oavsett fancy typsnitt eller inte. Sug in och känn hur viktigt det är med självrespekt. Vilket livsvapen det är.

Ibland har man sÃ¥ kallade ”down-perioder”, när det gÃ¥r trögare än vanligt pÃ¥ jobb/karriär-fronten. Eller i skolan. Man simmar lite i sirap, sÃ¥ är känslan.

Jag har haft mÃ¥nga sÃ¥na perioder och det har varit lika jobbigt varje gÃ¥ng. Eftersom vi som sagt lever i en kultur där vi lär oss definiera oss sÃ¥ mycket utifrÃ¥n vad vi presterar. Det vi gör är vi. MÃ¥nga frÃ¥gar ”hur gÃ¥r det med… ” framför ”hur mÃ¥r du?”. Och det är ändÃ¥ förjävla sorgligt.

Men sÃ¥ hände det bara. Jag orkade inte mer. Jag hamnade i en sÃ¥n period nu efter sommaren och insÃ¥g att jag ändÃ¥ behövde ta det lugnare efter mÃ¥nga Ã¥rs hÃ¥rt jobb. Inte att saker gick Ã¥t skogen men allt jag planerat för ”höstens fantastiska karriär” gick inte i lÃ¥s. Av anledningar som mest handlade om dÃ¥lig tajming, pengabrist frÃ¥n dÃ¥varande uppdragsgivare och sÃ¥nt, inte om att jag var dÃ¥lig pÃ¥ det jag gör. För när det gÃ¥r trögt handlar det ganska sällan om att man just är dÃ¥lig. Det är oftast yttre faktorer som de jag just nämnde som avgör.

Så jag tvingades tänka om för att inte börja odla något slags osunt självförakt, igen. Som så många gånger innan. Det var nog. Så jag tog tillfället i akt till att dra ner på mina levnadskostnader och använda tiden jag hade över till att klura på vad jag e g e n t l i g e n vill, på sikt. För den tiden tror jag att vi alla behöver ibland. Att bara springa på ger inga direkta insikter.

Och jag lärde mig att inte ge upp, än en gång påmindes jag om att drömmar är till för att förverkliga, även om det kräver slit och svett. Och en och annan blodstår.

Nu är jag pÃ¥ ny bana. Jag gör fortfarande radio pÃ¥ Radio1 som jag älskar men pÃ¥ andra fronter, till exempel tv sÃ¥ jobbar jag med nya, än sÃ¥ länge hemliga projekt. Och sÃ¥ det egna produktionsbolaget dÃ¥, som vi snart avslöjar namnet pÃ¥… Vi jobbar pÃ¥ sakta men säkert. Steg för steg.

För steg för steg är resan och resan är ju som bekant målet. Och under alla våra down-perioder ska vi inte ge upp. Nej. Vi ska se det som början på något nytt och ännu större i våra respektive liv.

Ur förra numret av Resumé:

Mobilbloggandet är äntligen igång! Nu blir det ännu fler inlägg, mer spontant. Typ nu: står i radiosändning med den här fantastiska personen framför mig. Cimon som insorterar med sitt lugn och trygghet i sig själv. Såna personer måste man jobba med. Ja.

Här står jag på Primrose Hill igår morse, på ett av mina Londonfavvoställen med blodsmak i käften efter att ha piskat mig upp för backen i joggingkläder. Men jag hade nya perspektiv. Jo. Man får lätt det av att bara byta miljö. Det kan liksom räcka med att hoppa på tåget till Västerås. Men nu hamnade jag i London.

Och vi gick runt i timmar, planlöst i kvarter vi gillar och pratade om karriären. Om vad man vill och vad man saknar. Om hur det kan bli annorlunda, för det kan alltid bli annorlunda som i bättre. Men bara för det ska man inte piska sig för hårt. Men man kan alltid se nytt, tänka nytt. Våga inse att man varken är fullärd eller helnöjd. Så tänker i alla fall jag. Jag vill vidare. Vill inte känna att det ska behöva finnas ett osynligt men ack så hårt glastak bara för att man är ung eller kvinna eller både och eller vad det nu är för olika personer. Jag är hungrig och tänker fortsätta visa svenska medieföretag att jag vill mättas. De kan mätta mig och så många andra unga talanger bara de vågar. Och tack och lov vågar de, ibland i alla fall. Imorn ska jag på ett möte om en egen webbtv-serie om något jag verkligen brinner för. Vi ska spåna fram idéer och min hunger ska fan få lysa. Jag tänker inte sitta där och inte våga.

SÃ¥ att dra nÃ¥gra dagar fungerade. Jag fick ny kraft, hungern kom tillbaka. Och det var roligare än pÃ¥ länge att gÃ¥ till radion idag och sända ”den dagliga”. Här kan du förresten lyssna pÃ¥ mina program pÃ¥ Radio1 i efterhand, som poddar (klicka pÃ¥ bilden).

Slutsats: våga ta en liten timeout ibland. Våga känna och överanalysera. Men också bara ge dig själv positiva upplevelser, på en annan plats än där du brukar vara rent fysiskt.

De senaste veckorna har inte varit de bästa i mitt liv, milt sagt. Jag har varit sjuk (först en redig flunsa och sen en inflammation efter operation där jag tog bort cellförändringar, så käkat antibiotika och varit allmänt slow), mobbats (jo) av kollegor på någon fjantig intern mejlinglista, fått hot via mejl och jobbat som vanligt på det. Och så igår (fredag) så åt jag en lunch med två inspirerande och mäktiga kvinnor från näringslivet och kände hur jag i deras sällskap för första gången på två veckor kunde vara liten, ledsen och ganska skärrad över allt som hänt. Och de kramade mig och sa att det är okej Cissi. Du har en normal reaktion på en onormal situation.

Och vi pratade om att starka, rakryggade kvinnor som tar sin givna plats måste vara som pingviner. Vi måste stå i flock och turas om att stå längts ut där kylan ständigt kommer. För det gör den. Jag har hittills inte mött en enda kvinna som just tar plats och vågra vara framgångsrik genom att visa framfötterna på jobbet som inte fått omotiverat hån och hat. Som inte på något sätt inte varit med om att andra kvinnor på jobbet, eller alla de här männen som uppenbarligen skräms av just starka kvinnor velat trycka ner dem. Subtilt men ändå så tydligt. Du ska veta din plats. Och den är fan inte här.

Jag kommer aldrig att lÃ¥ta de där krafterna knäcka mig, fÃ¥ mig att lägga av med det jag brinner för. De kan inte blÃ¥sa ut min lÃ¥ga hur mycket de än pustar och flÃ¥sar. Men de kan nagga mig i kanterna, göra mig ledsen, sliten och trött. Som Anna och Camilla som jag lunchade med igÃ¥r sa: ”Nu är det vÃ¥r tur att ta ytterplatserna i pingvingflocken Cissi, du har frusit där lite för länge nu”.

Och trots att jag inte ser på kvinnor som en homogen grupp (hey, alla är vi invivider osv) så får det här systerskapet mig att bli alldeles varm . Jag fryser inte längre. Ingen ska behöva frysa. Nej.

Men jag blev trött, och ledsen. Och behöver tända om, ladda pÃ¥. SÃ¥ imorn Ã¥ker jag och nÃ¥gon jag tycker väldigt mycket om till London i tre dagar. Äter, sover, ”anglofilar” ihop. SÃ¥ jag kommer inte att blogga. Men jag kommer att tänka pÃ¥ alla er som dagligen skriver och vill berätta om ert. Jag ser oss som en pingvinflock. Och ingen ska fan frysa för länge.